Min portfölj har låg utdelning, knappt 2 % per år. Högsta prioritet är och har varit att mina pengar ska växa. Det gör jag genom att investera i företag som leds av de bästa, utvecklar de bästa produkterna, har moats, fin vinsttillväxt etc. Det har gått bra i en sanslös uppgångsmarknad.
Sen dyker idéer upp om att få cashflow av utdelningar. Köper en högutdelande "stabil" bankaktie. Och så köper man preferensaktier. Med blandad framgång. Sen D-aktier som ju har högre risk än "preffar". Ursprungstanken att köpa D-aktier var att få ränta på likvida medel. Duktig tankevurpa eftersom jag investerat på samma sätt som om det vore en stamaktie, dvs ca 5 % portföljvikt. Nedsidan = 70-100 % minus och uppsidan 10 % vinst. Med stigande räntor kan man tänka hur utvecklingen kommer bli. Säljer jag D-aktien idag gör jag förlust även då man justerar för de utdelningar jag hittills fått. Alltså är inte D-aktier någon smart likviditetsplacering för mig. Får stå mitt kast och ligger kvar till vidare. Inser att det kan ta många år innan jag kommer ur den positionen. Sen kan det ju gå fortare förstås.
Portföljen -30 % i år. Trots att jag inte äger Tesla (PE 170?) som "är så mycket mer än bara bilar" (?). Fått tillfälle att öka i mina bästa innehav som jag tror mycket på under lång tid framöver.
Nöjd med att ha 19 % cash i portföljen. Just nu noll med procent ränta eftersom jag inte litar tillräckligt på min nischbank. Idé om att stålarna ska ligga kvar tills de viktar 30 % av portföljens värde och ska investeras.
I efterhand ter sig köpen av högavkastande papper något spekulativa och kortsiktiga. Nåväl, man lär sig hela tiden. Har åtminstone inte börsens sämsta D-aktier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar